Jag vaknar för tidigt och är hungrig. I kylskåpet finns inte mycket, lite mjölk och smör. I frysen finns en halv formfranska och jag tar fram ett par skivor och lägger i brödrosten.

I kaffebrygaren har kaffet som jag bryggde för en stund sedan runnit klart och jag häller upp en kopp. Tänker på de frukostar jag brukade äta förr i tiden, när allting var annorlunda, när jag kunde dricka färskpressad juice och äta ägg varje dag.

Men, tänkte jag flyktig, man vänjer sig.

I hallen ligger dagstidningen i brevlådeinkastet. Tidnignen, som är en av de få utgifter jag fortfarande unnar mig. Jag plockar upp den, sätter mig vid köksbordet och börjar läsa. Som vanligt är det korta notiser, något enstaka längre reportaget men inget märkvärdigt. Inget av intresse har hänt i världen de senaste dagarna. På sista sidan finns dock något som fångar mitt intresse. En vanlig enkel reklamannons men för mig är den mer. Det känns som om den vänder sig direkt till mig.Jag har ju sett varan i verkligheten, varit in i butiken och tittat. Känt på den, smekt den med handen och lekt med tanken att ta med den till kassan, betala och gå därifrån. Jag vill inte veta vad den kostar.

Den kan kosta 10 000 eller 100 000, det spelar ingen roll. Jag har ändå inte råd.